|
Pilgiftsgrodor lever i de fuktiga regnskogarna i Syd- och Centralamerika. Grodorna utsöndrar gift genom huden, men styrkan på giftet varierar mellan olika arter. De giftigaste kan lätt döda en människa. Till och med att röra ett blad där en groda nyss suttit kan vara livsfarligt. Indianerna använder giftet till sina blåsrörspilar, därav denna grodfamiljs namn. Grodornas klara, kontrastrika färger är en varningssignal till rovdjuren: ”Jag är giftig – ät inte mig!”. |
|
||
 |
En annan viktig överlevnadsstrategi är att pilgiftsgrodan, till skillnad från många andra grodarter, tar hand om sina yngel. Pilgiftsgrodorna parar sig och lägger ett tiotal romkorn på tex ett blad. Efter ett par veckor kläcks rommen. Då tar hannen, hos vissa arter honan, ynglen på ryggen och ger sig iväg för att hitta en barnkammare, ibland så högt som 40 meter upp i trädkronorna. Bromeliaplantan är idealisk, eftersom det i växtens mitt samlas regnvatten som i en liten vas. Här släpper pilgiftsgrodan ner sina yngel, ett i varje vattensamling. Hos en del arter återvänder honan regelbundet till sin utspridda yngelkull. Hon matar dem med sina egna obefruktade ägg. |
||
|
 |
