(Dendrobates auratus, Dendrobates tinctorius azureus, Dendrobates leucomelas och Epipedobates anthonyii)

Snabbfakta:

Längd: 2-6 cm
Lever i: Central- och Sydamerika
Äter:
Insekter

Pilgiftsgrodorna tillhör groddjuren men är mycket smågrodor där de fullvuxna djuren varierar i storlek från 2-6 cm. Det finns över 300 arter av pilgiftsgrodor. Många av dem lever i isolerade och otillgängliga områden i regnskogar i Central-och Sydamerika.

Pilgiftsgrodor äter insekter, myror, skalbaggar och små tusenfotingar. Det är från födan som grodan tar upp giftiga ämnen, anrikar dessa och utsöndrar dem på huden, vilket gör dem mycket giftiga.Detta är en form av självförsvar och grodorna varnar också för gifterna med sina vackra, klara färger och intrikata mönster (varningsfärger). Grodor i fångenskap är därmed inte lika giftiga som grodor i det vilda då de inte äter samma föda. Lite gift har de dock fortfarande och bör liksom alla djur hanteras varsamt.


Pilgiftsgrodorna har fått sitt namn då lokalbefolkningar har använt sig av giftet på sina pilspetsar inför jakt. Det finns mängder med olika gift på dessa grodor, starkast gift finns i släktet Phyllobates med dess tre arter: Phyllobates terribilis, Phyllobates aurotaenia och Phyllobates bicolor. Giftet, batrachotoxin, finns i tillräcklig mängd i P. terribilis för att döda fler vuxna människor och är ett nervgift.

Hos pilgiftsgrodorna tenderar hanarna att vara mindre och smalare än honorna. De lever ofta individuellt tills det är dags för parning.  Då ropar hanen på honan. Om fler honor kommer brukar de slåss om hanen och vinnande hona lägger 2-6 ägg på utvald plats efter parning. Efter 14-18 dagar kläcks ungarna och klättrar upp på pappas (ibland mammas) rygg och blir burna till en vattenfylld plats. Det kan vara en vattenfylld blomma eller en stubbe. Där får ungarna klara sig själva. Hos vissa arter lägger honan obefruktade ägg som föda till ynglen. Efter 10-12 veckor genomgår de små ynglen metamorfos och blir små grodor.